-

På fest är jag den som pratar helt utan stop, jag kan spinna vidare på vad som helst och hämtar aldrig andan. Mina kompisar kan behöva stöta till mig i sidan och sätta finget för läpparna för att jag ska inse att jag pratat oavbrutet i minst sju minuter. Mystisk är nog det sista jag skulle kunna beskrivas med.

Det är inte för att jag älskar att höra min röst, tycker att jag är hemskt rolig eller vill ha allt planerat i förväg och avskyr spontaneitet. Tvärt om. Det hela bottnar i att jag tycker att detdär tomrummet, det tysta, okontrollerade, svajade mörkret som på något sett är verkligheten, är fruktansvärt obehagligt. När jag var liten trodde jag att jag skulle drunkna där hela tiden. Ju äldre jag blivit desto större kontroll har jag över det tysta och diffusa. Genom att prata tills ingen vill lyssna och rita matscheman, tillexempel.

Alltihop syns hemskt tydligt i allt jag ritar. Inte någonstans är det vitt och tomt och tyst. Ingenstans är färgen utsmetad och konturerna otydliga. Aldrig. Svart bläckpenna i kanten och en helt jämn balans mellan allt. Pratsamt och kontrollerat.

Om jag någon gång ska bli en helt balanserad och lycklig människa tror jag dock att det är just dethär tomrummet jag behöver dyka ner i och vänja mig att simma i. Lära mig att lita på människor och ge dem plats att prata. Lita på att livet svajar vidare utan att jag måste skriva upp allt. Kladda med färg och kol utan något alls i huvudet. Sluta vara rädd för livet, tystnaden och verkligheten. Någon gång.